”Det brakar åt helvete
om de inte får jobb”

KARLSKOGA-FILIPSTAD. Jim Frölander, 57, har något uppgivet och samtidigt humoristiskt över sig, och han är full av dådkraft, energi vibrerar kring honom, och alla dessa signaler han utsänder är resultatet av hans arbete.
Han är integrationskoordinator i Filipstad.
– Vet du hur många av våra nyanlända som behövde socialhjälp när de var klara med etableringsfasen, det vill säga när de teoretiskt skulle vara redo att gå ut på arbetsmarknaden? 98 procent. Men det är inget unikt för Filipstad. Så är det i hela Sverige.

Frölander sitter i ett konferensrum och smattrar siffror. Han flankeras av Hannes Fellsman, chef för arbetsmarknads– och integrationsenheten. Om Frölander är bittert humoristisk med attack i talet, är Fellman återhållet saklig, men icke desto mindre på.
– 2006 var kommunens budget för socialhjälp fem miljoner. Förra året var den 25 miljoner och på väg mot 30. Men vi bromsade utgifterna genom att få in de nyanlända i jobb, säger han.
– Vi har fått ner antalet socialbidragstagare till 90 procent, säger Frölander.

Jag har rest till Filipstad för att jag har hört att dessa två kommuntjänstemän inte bara har grävt fram statistik som ger en torr och därför desto mer slående bild över hur integrationen fungerar. De har gjort det därför att Filipstad stod inför en akut kris.
– Vi var på väg mot konkurs, säger Frölander.
Han syftar på utgifterna för socialbidrag. Men den akuta krisen handlade inte bara om pengar utan var i viss mån existentiell. Vad är Filipstad, vad ska Filipstad bli?
– Kommunen har 10 800 invånare. Vi har 2 300 flyktingar. Det motsvarar i procent hur det ser ut i Libanon, säger Frölander. På två år har det kommit lika många flyktingar som de 15 föregående.
Frölander och Fellsman har gjort studieresor runtom i landet. Redan 2011 var de i Södertälje och Kista för att granska hur integrationen fungerar, eller snarare inte fungerar, ”för vi såg att detta går åt helvete” som Fellsman uttrycker det.
Men de larmar inte bara. De har funnit vägar framåt.
Integration och arbete hänger intimt ihop, men det är också så att integrationen är nödvändig för arbetsmarknaden och Sveriges ekonomi.

Sedan 2008 är det utrikes födda som står för hela tillväxten av befolkningen i yrkesaktiva åldrar, 16–64 år, enligt en analys av Arbetsförmedlingen (prognos för arbetsmarknaden 2016–2017). Utrikes födda har stått för hela tillskottet på 250 000 individer som skett till arbetskraften under samma period.
Den stora invandringen har skett från Mellanöstern och Somalia. Och samtidigt som Sveriges ekonomi är mycket god, tillväxten mycket god och hela 70 procent av företagen i Arbetsförmedlingens undersökning planerar att utöka antalet anställda – samtidigt som allt detta positiva sker, räknas de utomeuropeiskt födda som en ”utsatt grupp” i Arbetsförmedlingens analys. De hamnar i samma grupp som funktionshindrade.
Utbildning är avgörande för att få arbete, oavsett om personen är invandrare eller född i Sverige. Många av de som invandrar till Sverige nu har låg utbildning. Cirka hälften av de nyanlända som är inskrivna på Arbetsförmedlingen har h ö g s t förgymnasial utbildning.
De har lämnat ofta förindustriella länder i krig, länder där staten upphört att fungera, länder där herde är ett fullkomligt normalt yrke.

De har kommit till ett land där den politiska målsättningen är att alla människor ska gå minst treårigt gymnasium och vara rustade för studier på högskola.
De har kommit till ett land där i stort sett alla måste ha yrkesutbildning. Endast fem procent av de sysselsatta i Sverige har arbeten utan krav på särskild yrkesutbildning, enligt Konjunkturinstitutet.
De har kommit till exotiskt, märkligt land.
När Filipstad var som störst hade kommunen uppåt 18 000 invånare. En av stadens kändaste invånare var författaren Sven Stolpe, katolik och ständigt ilsken högerdebattör.
Hans stora, vita tvåvåningsvilla på Allégatan är numera moské, ganska sliten med färgen flagande från innertaket, och utkyld. Där träffar jag Abdi Ahmed som bott fem år i Sverige och Yussef som varit här i fyra år. De kämpar med språket. Yussef tittar på barnprogram på TV för att lära sig svenska, Abdi Ahmed säger att han tittar på Rapport.
De säger att moskén har 300 medlemmar. Kanske 20 har arbete. De andra? Praktik, socialen, etablering, säger Yussef som arbetade i affär i Somalia.
– Man måste ha körkort och erfarenhet och…
– … och intyg, vad heter det, betyg, inflikar Abdi Ahmed.
Han var snickare i Somalia.
– I Sverige behöver en snickare studera på gymnasiet eller universitetet, säger han. I Somalia arbetade jag med handen, bara handen.
Går man ut från moskén och tittar till vänster tornar världens största fabrik för knäckebröd upp sig. Barilla, tidigare Wasabröd. Värmlands femte största privata arbetsgivare.
Företaget går fantastiskt bra, producerar 110 ton knäckebröd om dagen, året runt. Antalet anställda har de senaste tio åren ökat med drygt 50 personer, till 470. Produktionstillväxten är ännu snabbare, tre till fyra procent per år.
Det är fabrikschefen Tommy Mohlin som berättar. Han är en entusiastisk vägvisare genom produktionsprocessen där hypermodern teknologi vårdar gamla anor, receptet för knäckebrödet Husman är från 1933, och i fabriken dunkar och slamrar det när maskiner paketerar brödet, och paketen forslas på en lina där de vägs och underkastas en metalldetektor. En blå metallarm kastar bort för lätta paket till höger, en annan blå metallarm kastar bort paket med spår av metalliskt innehåll till vänster.

Ett paket måste väga 300 gram. Medelvikten denna dag är 319,529.
Tommy Mohlin har bekymmer. Han får inte tag i personal. Företaget har ständig brist på automationstekniker, alltså personal som kan felsöka och reparera avancerad industriutrustning.
Personalchefen Malin Rydberg har kontakt med andra företag i Värmland och alla, hon understryker ordet alla, har samma problem. Det finns inte utbildad arbetskraft.

Barilla har samarbetat med kommunen och startat en linje med inriktning på automation på gymnasiet. Barilla har gått samman med en rad andra företag i Värmland och hjälpt till att starta en tvåårig eftergymnasial utbildning för automationstekniker i Karlskoga. (”Eftersom det inte går att få tag i personal genom Arbetsförmedlingen”, säger Malin Rydberg.)
Ahmed Khaled, flykting från Libanon 1984, är rektor för yrkeshögskolan i Karlskoga. Han beskriver en utbildning som sker i nära samarbete med industrin, minst 25 procent av utbildningen är knuten direkt till arbetsplatserna, företagen står för ledningsgrupp och handledare.
Skolan är inhyst i ett före detta kontorshus som tillhörde Bofors.
Utbildningen för automationstekniker började i höstas, 18 platser, en linje som praktiskt taget garanterar ett bra, välbetalt arbete så fort du är klar.
Så få sökte att man inte kunde ta in mer än tolv elever. I detta är Karlskoga inte unikt. Samtidigt som industrin letar efter personal söker allt färre till skolornas yrkesinriktade program. Antalet elever i sådana program har minskat med 40 procent på tio år.
– Barnen känner bara till 20–30 yrken, säger personalchefen Malin Rydberg på Barilla. Polis. Fotbollsproffs. Lärare. Busschaufför. I Västerås har de infört arbetsmarknadskunskap i skolan och vi ska göra det i Värmland också, för mellanstadiet.

Så medan Barilla startar utbildning bara för att hitta människor att anställa, sitter Jim Frölander och Hannes Fellsman på kommunen och försöker finna sätt få ut hundratals nyanlända i försörjning.
Jim Frölander:
– Det är ett större problem än någon vågar säga. Det brakar åt helvete om fem sex år om de inte lär sig svenska, får jobb. Det kommer att bildas getton på landsbygden. Vet du att 50 procent av kvinnorna som kommer aldrig avslutar SFI (svenska för invandrare)? 35 procent börjar inte ens! Det är nationella siffror, och detta i ett land som inte bara är jämställt utan till och med feministiskt. Är kvinnan hemma och aldrig lär sig svenska kommer inte barnen att göra det heller.
Han har siffrorna nedskrivna i ett kollegieblock framför sig. Det är som om han laddat i dagar för att få berätta.
Första december 2010 infördes den så kallade etableringsreformen. Arbetsförmedlingen fick det övergripande ansvaret för att påskynda och underlätta nyanländas etablering i arbetslivet.
– 70 procent av dem har inte kommit längre än till nivå C i SFI. Kommer du till nivå D klarar du att läsa svenska som en förstaklassare. Det klarar 30 procent!

Vad har detta att göra med produktionen av knäckebröd? Vad har detta att göra med att en yrkesutbildning i Karlskoga inte klarar att fylla en tredjedel av platserna?
Därför att allt handlar om att få folk i arbete. Det är ju inte så att det finns ett begränsat antal arbetsplatser i ett land, tvärtom, ju fler som arbetar desto fler arbetsplatser skapas. Arbete föder arbete.
Frölander, Fellsman, rektor Ahmed Khaled i Karlskoga och fabrikschefen Tommy Mohlin ger olika bilder av ett samhälle som både är för trögt och samtidigt för ryckigt (”man har laborerat för mycket med skolan”, säger Ahmed Khaled), och har orimliga krav – den officiella doktrinen att varenda människa i vårt land ska gå tre år i gymnasium och vara redo för högskolan.

Som exempel på den svenska idiotin (just det ordet är mitt) nämner Jim Frölander att det behövs bussmekaniker. Arbetsförmedlingen gjorde en upphandling av utbildning. Frölander skickade ner åtta man till utbildningen i Karlstad, åtta man som alla hade varit mekaniker i sina hemländer.
De kom tillbaka till Filipstad efter en vecka.
Läroböckerna fanns bara på svenska.
En hel förmiddag pepprar Jim Frölander och Hannes Fellsman mig med uppgifter, statistik, exempel, en hel del hårda ord om rädsla för att säga som det är och byråkratin (”det fanns 40 specialistläkare på flyktingförläggningarna i Värmland 2014. Alla utom två har flyttat utomlands eftersom de inte fick börja arbeta”.)
Och ändå är de i slutändan hoppfulla.
– Vi måste sluta se människor som offer, de är resurser, säger Frölander. Har vi en rullstolsbunden person är vi snabba med att bygga en ramp. Men vad gör vi för den som har språkproblem?
Tjänstemännen i Filipstad hittar nya vägar.

• För 20 år sedan behövde inte alla i vården vara minst undersköterskor. Varför ska det vara nödvändigt idag? Filipstad har i praktiken återinfört vårdbiträden i äldreomsorgen: man bryter ner arbetet i specificerade uppgifter och sedan får de nyanställda lära sig den svenska som behövs för just de uppgifterna.
• Frölander åker ut till företagen och frågar: vad behöver ni för arbetskraft? Vad ska de kunna? ”Sedan går jag tillbaka till individerna och talar om precis vad de ska klara så får de lära sig det.” Frölander nämner Open College Network, OCN, ett system för lärande och inventering av kunskap som skapades i England efter gruvnedläggningarna på 1980-talet. Gruvarbetarna var heller inte välutbildade.
• Det normala i Sverige är att nyanlända läser SFI i 1,5 år, sedan får de information om vad som gäller i vårt land. Filipstad har i stället anställt vägvisare som direkt informerar om hur samhället fungerar praktiskt – TV-licens, körkort och sådana praktiska frågor.
• Kommunen har satt in nyanlända som hjälplärare i matematik och andra skolämnen. Det har gått så bra att 15 anställts som lärare.
• På dagis ska alla vara förskolelärare. Då ska de gå på högskolan först. Orimligt, säger Jim Frölander. Vi kallar dem barnskötare i stället.

– Det är otroligt konstigt i Sverige, säger Jim Frölander. Först ska man klara gymnasiet. S e d a n kan man arbeta som städare.
– Vi är tydliga med vad som gäller. Egenförsörjning, säger Hannes Fellsman.
– Vi har gott hopp. Det här kommer att gå, säger Jim Frölander.

Reporter