Jobben finns – men
ingen vill ha dem
Förr kunde den som saknade utbildning eller bara ville ha arbete snabbt och lätt gå till en verkstad och ställa sig vid en maskin. Sådana jobb finns inte längre sägs det. Det är problemet med vårt samhälle.
Men jobben finns. Och ingen vill ha dem.
Ungdomarna är lata, saknar disciplin och har orealistiska förväntningar på livet.
Så säger i olika varianter arbetsgivare jag talar med, de arbetsgivare som erbjuder dagens tempoarbete vid maskiner, nämligen callcenterbolagen.
Ingrid Larsson, till exempel, är personalchef på Ageris Kontaktcenter som har kontor i Solna, Falun och Strömsund. Hon började med att sitta i telefon på ett callcenter 1995 och har arbetat sig upp.
– Vi ser en generationsskillnad. Förr sa folk: tack, jag fick anställning. Nu säger de: varsågod, jag kom i dag också. Jag har lite svårt att förstå ungdomen. Det här är ett kanonjobb som ingång på arbetsmarknaden.
Ageris har bland annat Ikano Bank, Coop och Viking Line som kunder. I kontorslandskapet i Solna sitter unga människor med headset på skallarna och tittar in i dataskärmar. Några är försäljare, andra arbetar med kundtjänst, ett lågt surr av röster stiger upp från från modulerna.
De flesta arbetsgivare i branschen jag talar med klagar på att det är svårt att hitta arbetskraft.
– I våras hade vi jättesvårt att få tag i folk på alla tre orterna, säger Ingrid Larsson. Vi behövde anställa ett 30-tal, varav 20 i Solna.
Kan du tänka dig att ta vilket jobb som helst för att försörja dig? – Ja, om jag hade behövt försörja mig så hade jag kunnat jobba med vad som helst, säger Anis Avdic 19, från Höör, jobbar som frisör i Malmö.
Kan du tänka dig att ta vilket jobb som helst för att försörja dig? – Nej, jag vill ha ett jobb som jag trivs med så att man känner att man gör något bra, säger Elenor Nilsson, 24, Hässleholm. FOTO: Andreas Hillergren
Kan du tänka dig att ta vilket jobb som helst för att försörja dig? - Absolut inte, jag vill inte jobba som telefonförsäljare, det har jag gjort och det passade inte mig alls. Nu jobbar jag inom vården och det känns jättebra, säger Ylva Stråle, personlig assistent, 23, Högsbo. FOTO: Henrik Brunnsgård
Kan du tänka dig att ta vilket jobb som helst för att försörja dig? – Nej, nu jobbar jag lite extra på Posten och jag hade inte pallat att jobba heltid med det. Jag studerar och mitt mål är att jobba på bank, säger Nor Naji, student, 19, Frölunda. FOTO: Henrik Brunnsgård
Kan du tänka dig att ta vilket jobb som helst för att försörja dig? -Nej. Det finns saker jag inte vill jobba med. Exempelvis så vill jag inte jobba på McDonalds. Jag vill bli lärare, säger Mahir Pondro, 18, studerar, Malmö. FOTO: Andreas Hillergren
Kan du tänka dig att ta vilket jobb som helst för att försörja dig? – Nej, det skulle jag väl inte kunna tänka mig. Om jag skulle jobba 12 timmar om dagen och klara mig precis så tycker inte jag att det är värt det och det är väl därför jag pluggar så att jag kan skaffa mig ett jobb som jag vill ha, säger Olivia Ajax, 20, studerar ekonomi, Gävle. FOTO: Pernilla Wahlman.
Kan du tänka dig att ta vilket jobb som helst för att försörja dig? – Det beror på hur desperat jag är. Om jag inte har råd att köpa min egen mat eller betala hyran kan jag göra det, säger Theodorik Leao, 24, studerar till civilingenjör, Uppsala.
Kan du tänka dig att ta vilket jobb som helst för att försörja dig? – Ja, det kan jag tänka mig, om jag verkligen måste. Jag har kompisar som inte har något jobb och jag säger till dem att ta vilket jobb som helst, det är viktigt, säger Marc Henriksson, Golftränare, 24, Kungsbacka. FOTO: Henrik Brunnsgård
Kan du tänka dig att ta vilket jobb som helst för att försörja dig? – Ja, jag har två extrajobb vid sidan av skolan. Jag jobbar på Scandic på städ och frukostbuffén och så jobbar jag som lagerarbetare på Partykungen, säger Hien Hoang, 22, studerar till automationsingenjör, Gävle. FOTO: Pernilla Wahlman.
Hon ställer sig vid en ljuddämpande skärm och ser ut över kontorslandskapet.
– När vi väl fått in dem ställs större krav på oss arbetsgivare. Vad står vi för? Vilka värderingar har vi? Vad erbjuder vi? Många säger att de inte pallar att arbeta heltid. Om man är 22 år och bor hemma hos föräldrarna och tycker att 40 timmar i veckan är för mycket, hur tänker man då? Vi förstår inte. I en del ansökningar står det: Mina föräldrar tycker att det är dags att jag skaffar mig ett jobb… Det är kanske inte just den motivationen vi söker.
Ingrid Larsson talar lågmält.
– Vi lägger mycket tid på att förklara hur det fungerar på en arbetsplats. Det är inte okej att man ringer sig sjuk bara för att man är trött. Titt som tätt får vi förklara att man ska passa tiden. Börjar vi nio betyder inte det elva minuter över.
(En annan arbetsgivare säger att 20 procent av personalstyrkan alltid kommer för sent.)
Ingrid Larssons berättelse går på tvärs mot den vanliga bilden av arbetsmarknaden där vi i stort sett bara talar om svårigheten att hitta anställning. Men vad är det Larsson berättar? Vad är det för land hon beskriver?
– En ung kvinna fick mig verkligen att tappa hakan. Hennes katt hade blivit sjuk och hon undrade om hon skulle ange vård av sjukt barn eller att hon själv var sjuk när hon stannade hemma.
Ingrid Larsson presentar mig för sin kollega Sara Sundqvist. Hon reser sig upp och börjar prata, det är som om hon väntat länge på att få berätta.
– Minsta motgång så stannar de hemma! En kille sjukskrev sig med motiveringen att han fick ångest för att hans mamma drabbats av en vattenskada. En annan fick ångest för att han åt en hel påse chips en kväll och gav sig ut och joggade i natten och därför var för trött för att gå till jobbet.
Det låter som anekdotiska exempel men blir ett mönster när jag får höra liknande historier från andra.
Christian Paulsson är VD för Hubbr. Som det hippa namnet antyder är det ett företag som anstränger för att passa in i den nya tidens krav på avspända, lekfulla arbetsplatser. Kontorslandskapet i Bromma har mycket gröna växter och en Buddhafigur och påminner i atmosfär och utseende om ett ungt IT–företag.
– Man måste satsa på glad personal, säger Paulsson.
En del arbetar länge på callcenter, försäljning eller service per telefon blir deras yrke och identitet, men många betraktar det som ett förstajobb. Sex månader. Ett år. Två år. Det fina är att arbetsgivarna inte kräver några förkunskaper mer än gymnasieutbildning, ibland inte ens det, men fullföljd gymnasieutbildning visar att man har mål, säger Ingrid Larsson.
Man kan kliva in direkt från gatan, få några dagars utbildning och börja arbeta. Enda kravet är att man ska tala och förstå svenska och till och med det kravet verkar ibland vara förhandlingsbart. ”Det underlättar om du kan bra svenska”, säger Niclas Högfeldt, VD för Citysälj i Borås.
Christian Paulsson på Hubbr är försiktigare än Ingrid Larsson och säger att ”ungdomen har alltid haft svårt att passa tiden”.
– Vi jobbar mycket med att de inte ska sjukanmäla sig. Vi kallar det måndagssjukan. Vi ringer till dem och säger: sov du och kom in på eftermiddagen. Man måste lirka lite och inte vara för auktoritär.
(HR-chefen på ett annat företag säger: Jag lägger en timme per dag på att ringa hem till dem. Jag frågar, sover du? Sätt på dig kläderna och kom hit. Fem sex personer slutar varje månad genom att helt enkelt inte dyka upp. Vi ger upp med att söka dem efter tre dagar.)
Något har skett, det är svårt att säga exakt när och varför, men det är svårare att få tag i personal nu. För åtta, tio år sedan satte företaget in en annons och människor skickade in ansökningar och företaget anställde några av dem.
I dag är anställningsproceduren en uppsökande verksamhet. Företaget måste aktivt leta efter personal.
Hubbr köpte in en lista över 100 personer i åldern 18–24 år med registrerade telefonnummer i Storstockholm. Rekryterare ringde runt och erbjöd jobb. Det resulterade i en – en – anställning.
– Vi behöver 20–30 personer, säger Paulsson. I dag söker inte ungdomar arbete på samma sätt som förr. De lägger ut något på Facebook och hoppas att nån hör av sig.
Arbetsförmedlingen?
Alla jag talar med har kontakt med Arbetsförmedlingen men ingen säger sig ha någon glädje av den. De som ska placera folk är inte effektiva, säger Christian Paulsson. Vi har kontakt med Arbetsförmedlingen men det fejdar ut, säger Ingrid Larsson. En annan företagare skrattar.
Personalen hittar man på Facebook. Man ringer runt. Man kontaktar bemanningsföretag.
Hubbr försöker med ”kompisrekrytering”. Den som får dit en kompis belönas med tusen kronor.
– Vi har pratat om att gå till Arbetsförmedlingens största kontor, det ligger på Olof Palmes gata, och ställa upp ett bord med kaffe utanför och prata med folk och erbjuda jobb, säger Christian Paulsson.
I början av den här texten jämförde jag arbete på callcenter med gårdagens tempoarbeten i tillverkningsindustrin. Lönemässigt finns likheter. De callcenter som är knutna till branschorganisationen Kontakta erbjuder avtalsenliga löner med prestationsbaserade tillägg. På Ageris till exempel är den lägsta grundlönen 16 833 kronor i månaden och så tillkommer provision och bonus. Genomsnittslönen är 22 500 kronor. Den yngsta i företaget är 17 år och den äldsta 67.
Till skillnad från den gamla tillverkningsindustrin sliter det inte fysiskt att arbeta på ett callcenter. Men det kan slita mentalt. Du kan inte stå och tänka på annat medan händerna och armarna matar en maskin med metallbitar eller vad det kunde vara.
Du ska sälja. Du ska svara på frågor. Du ska vara serviceinriktad och trevlig och effektiv, och de mer okomplicerade uppdragen på Ageris innebär uppåt 130 telefonsamtal per dag. Allting mäts, samtalets längd, att du var inloggad och gjorde saker i rätt ordning, kvaliteten på samtalet, hur mycket du säljer…
Det är kanske inget arbete där man åldras men kanske ett där man börjar.
Arbetsgivarna talar om att här får ungdomarna lära sig att kommunicera på hög nivå, sälja, hjälpa – en fantastisk skola innan de går vidare.
En del callcenter etablerar sig i mindre kommuner som Strömsund och Hofors. Där är personalomsättningen inte lika hög eftersom folk är glada för att ha jobb. En del lägger kontor med svensk personal i länder som Cypern, Spanien och Portugal. Där kan de hålla löner och andra kostnader på en lägre nivå samtidigt som de lockar ungdomar som vill ut på äventyr.
Det är emellertid förenat med risker.
– En del har fått problem när de förlagt verksamheten till Barcelona och Marbella. De gjorde det för att locka ungdomar men det där är ju partyställen så det blev mer fest än arbete, säger Tina Walroth, VD i callcenterföretagen branschorganisation Kontakta.
Hubbr har ett kontor med 35 unga svenskar i Portugals huvudstad Lissabon.
– Det låter inte annorlunda i telefon om de ringer från Lissabon eller Hofors. Vi valde Lissabon framför Barcelona för Lissabon är ingen partystad. Inte lika mycket. Och så är det lite kallt på vintern också, säger Christian Paulsson.
Tina Wahlroth på Kontakta säger att i n g e t av hennes medlemsföretag har sina stolar fyllda. De kan erbjuda 1000 – 1500 jobb omgående.
Under mina samtal med människor i branschen hör jag många hårda ord. Tina Wahlroths är inget undantag.
– Det finns en grupp unga som inte vill arbeta alls. De är lata. Det finns exempel där personalcheferna i våra medlemsföretag skrattar åt vissa ansökningar. De ser hur vissa individer anstränger sig för att i n t e få jobb.
Sara Sundqvist på Ageris personalavdelning antyder samma sak.
– Vi ser en del ansökningar som inte är seriösa. Någon säger att han är elallergiker – och söker jobb här! Eller blir stressad av att tala med folk. En framförde att hennes främsta merit är att baka bullar.
Hon vänder sig mot datorn och trycker fram en ansökan, ett mångordigt brev som handlar om allt – naturen, släkten, sport, men inget om varför den unga personen vill arbeta på ett callcenter.
– De yngre är mer oseriösa, de äldre söker anställning för att de är tvingade av Arbetsförmedlingen att visa att de är aktiva. Som hon som skrev att hon har småbarn och bor långt uppe i Norrbottens inland. Hur ska hon kunna arbeta här?
Personalchefen Ingrid Larsson anser att gymnasiet bör lära eleverna hur det fungerar i arbetslivet, att man kommer i tid, fullgör sina förpliktelser, betalar skatt, inte sjukskriver sig om man är inte är sjuk, tänker på att ange sitt nummer när man söker jobb och inte svarar ”oouuuffff!” i telefon. Det ger fel intryck.
Flera säger att något har hänt de senaste åren, i alla fall under 2000-talet. De vet inte vad. Men samtidigt ger de svaret, för alla har gjort samma iakttagelse.
– Många ungdomar är söndercurlade. De bor hemma och har mat i kylskåpet, säger Tina Walroth.
– I Stockholm bor ungdomarna kvar hemma. De har ingen press på sig att skaffa inkomst så att de kan betala hyran, säger Sara Sundqvist.
– I Karlstad har vi inte samma svårigheter att hitta personal. Bostadsmarknaden är så svår i Stockholm och ungdomarna bor kvar hemma och får då inget ansvar för att försörja sig själva, säger Gustav Kask, finanschef på Hubbr.
Det finns tre kritiska perioder för oss, säger ägaren till ett callcenter. I december-januari slutar många för de vill förändra sina liv och börja plugga. I april-maj kommer solen och då vill de vara lediga. I september-oktober kommer mörkret och då vill de sova, vi får dra hit dem.
Det är inte bara beskrivningen av en bransch och en arbetsmarknad. Det är beskrivningen av ett samhälle där ungdomarna inte får chansen att bli vuxna.
FOTNOT: Detta är en korrigerad version av ursprungsartikeln
